Ser en flock rådjur ute på ett fält – och slås av tanken att rådjuren på slätten har en helt annan strategi för sitt födosök än rådjuren i skogen. Evolution, utveckling i skilda riktningar – så småningom kanske olika raser?
På motorvägen strax norr om Lund får vi syn på en ganska stor flock rådjur, sex-sju stycken, som går mitt ute på ett av Svenstorps jättefält och betar. Avståndet till närmaste skyddande träddunge kan mätas i kilometer.
Där jag jagar ibland, uppe på Linderödsåsen, beter sig rådjuren aldrig på det sättet. Skogsrådjuren är betydligt skyggare – och betydligt försiktigare. De smyger ut ur dungar och tätningar, drar sig betande längs dikesrenar och stengärdsgårdar. Det är mycket sällan de exponerar sig mitt ute på vallarna.
Rådjur är flyktdjur och deras bästa skydd är förnämligt luktsinne och mycket god hörsel. De är inte så bra på att se saker som är stilla, men de upptäcker det som rör sig. Doftstråk från rovdjur, eller obekanta ljud får dem att skärpa alla sinnen – och om farotröskeln överskrids drar de iväg i långa språng, ofta hård skällande medan den vita ”varningsflaggan” i rumpan spärras upp.
Om det nu är en evolutionär utveckling som håller på att skilja slättrådjuren från släktingarna i skogen ska jag inte uttala mig om – men det är helt uppenbart att djuren har helt olika strategi för sitt födosök.
Rådjuren i skogen ser hela tiden till att hålla sig nära skyddande skogsdungar, diken och trädridåer där de kan gömma sig. De små åkrarna och vallarna ger dem ingen överblick och rovdjur kan smyga sig nära innan de upptäcks.
Rådjuren på slätten, däremot, promenerar ut mitt på åkern där de har god sikt åt alla håll. De kan därmed upptäcka faror i mycket god tid och dra iväg åt motsatt håll. Eftersom rådjur springer fortare än de flesta rovdjur kan de lätt springa ifrån sina antagonister.
